Omarchy 4.5 – när Linux äntligen får en riktning
· admin
Efter trettio år med Linux trodde jag att jag hade sett det mesta. Sedan kom Omarchy.
Jag har precis uppdaterat till förhandsversionen av Omarchy 4.5. Och jag kan faktiskt säga, utan att överdriva, att det här är en av de bästa Linuxdistributioner jag någonsin använt. Kanske den allra bästa.
Det är ett ganska stort påstående från någon som började med Red Hat redan 1996 och därefter tillbringat tre decennier tillsammans med SuSE, Mandrake, Mageia, Debian, Fedora och en ansenlig mängd skrivbordsmiljöer och fönsterhanterare.
Jag har alltid uppskattat Linux för friheten. Möjligheten att förändra precis allting. Att kunna plocka isär sitt system och sätta ihop det igen efter eget huvud.
Men jag börjar fundera på om just denna frihet också har blivit något av Linux förbannelse.
Valfrihet är inte detsamma som riktning
Linuxvärlden har under lång tid varit besatt av valmöjligheter.
Vi kan välja distribution, skrivbordsmiljö, fönsterhanterare, terminal, panel, programstartare, pakethanterare och nästan varje liten detalj i systemets beteende.
Det är förstås fantastiskt.
Men någonstans på vägen har vi kanske glömt bort att en dator faktiskt är ett arbetsredskap. Någonting vi använder för att göra andra saker än att konfigurera datorn.
Det finns en skillnad mellan att ha friheten att förändra allt och att ständigt behöva göra det.
Och det är här David Heinemeier Hansson, DHH, kommer in i bilden.
En kontroversiell människa med en tydlig idé
DHH är kontroversiell. Han uttrycker sig ofta kategoriskt, provocerar gärna och verkar inte särskilt bekymrad över att alla ska hålla med honom.
Men när det gäller Omarchy måste jag ge honom erkännande.
Han har gjort något som Linuxvärlden kanske har saknat under lång tid.
Han har valt en riktning.
Inte genom att uppfinna ett nytt operativsystem eller skapa ännu en skrivbordsmiljö från grunden. Omarchy bygger på Arch Linux och Hyprland, tillsammans med en rad andra öppna projekt.
Det verkligt intressanta är hur delarna har satts samman.
Omarchy är inte i första hand en samling program. Det är en föreställning om hur en dator ska användas.
Kortkommandona hänger ihop. Arbetsytorna har en funktion. Programmen är valda för att passa in i ett arbetsflöde. Utseendet är genomtänkt, men utan att bli det huvudsakliga syftet.
Det finns en konsekvens i besluten som jag upplever att många andra distributioner saknar.
4.5 visar vart projektet är på väg
Med förhandsversionen av Omarchy 4.5 blir den här ambitionen ännu tydligare.
Nu finns möjligheten att arbeta med olika fönsterlayouter, inklusive traditionellt flytande fönster. En docka gör skrivbordet mer tillgängligt för den som inte alltid vill navigera med tangentbordet.
Det intressanta är inte varje enskild nyhet.
Det intressanta är att Omarchy börjar överbrygga en gammal motsättning mellan det effektiva, tangentbordsstyrda Linux och det traditionella grafiska skrivbordet.
Jag kan arbeta med terminaler och kod i en strikt organiserad miljö, för att sedan gå över till kontorsarbete med flytande fönster.
Utan att byta operativsystem. Utan att byta skrivbordsmiljö.
Det är fortfarande samma sammanhängande system.
Friheten att slippa välja
Här finns en paradox som jag tycker är särskilt intressant.
Linux har alltid försvarat användarens rätt att välja. Men tänk om verklig frihet ibland också handlar om att slippa välja?
Att någon faktiskt har tänkt färdigt kring hur ett system ska fungera.
Det påminner i viss mån om Apples gamla filosofi. Datorn ska inte upplevas som en samling separata tekniska komponenter, utan som ett sammanhängande redskap.
Skillnaden är förstås avgörande.
Omarchy bygger på öppen programvara. Jag är fortfarande fri att förändra, byta ut eller kasta bort vilken del jag vill.
Ingen hindrar mig.
Men för första gången på länge känner jag inte riktigt något behov av det.
Och det säger en hel del.
När riktning blir viktigare än teknik
Det finns naturligtvis risker.
En stark vision kan förvandlas till en dogm. Ett projekt som i hög grad förknippas med en enskild person kan bli sårbart. Och det som är ett perfekt arbetsflöde för en människa behöver inte fungera för alla andra.
Dessutom är Omarchy fortfarande ett relativt ungt projekt. Långsiktig stabilitet, säkerhet och underhåll måste fortsätta att bevisas.
Men jag tror att DHH har identifierat någonting som är större än valet av fönsterhanterare eller distribution.
Linux har aldrig saknat teknisk kompetens. Inte heller fantasi eller människor med idéer.
Vad Linux ibland har saknat är förmågan att säga:
Det här är vad vi vill åstadkomma. Och så här tänker vi göra det.
En sådan hållning behöver inte vara ett hot mot öppenheten. Tvärtom kan den ge öppenheten ett tydligare syfte.
Efter trettio år med Linux har jag fortfarande samma nyfikenhet på nya distributioner, skrivbord och tekniska lösningar.
Jag tycker fortfarande om KDE Plasma. Jag uppskattar Fedora och har en särskild svaghet för några av de gamla, klassiska Linuxmiljöerna.
Det handlar inte om att de plötsligt blivit dåliga.
Men med Omarchy har någonting förändrats.
Jag har börjat använda datorn mer än jag funderar över hur den ska fungera.
Och kanske är det det finaste betyg man kan ge ett operativsystem.